SpiritTales

Introduction to Kevin McGrath's book  in Swedish

Swedish Introduction to the book - this may be ordered in Microsoft Ebook or as a Word document on a floppy disc

VÄNNERNA  VID MIN SIDA

 Kevin McGrath

Först utgiven i Storbritannien 1997 av  Krystina Bradley

 Copyright Ó Kevin McGrath. 1998  

För att skydda vissa personer, har några namn i denna bok ändrats.

ISBN 0-9531712-1-3

 Översättning Marita Smith

FÖRORD

”Denna bok är en fascinerade beskrivning av Kevin McGraths många oförglömliga livserfarenheter, hans anmärkningsvärda spiritistiska utveckling och de fascinerande men autentiska övernaturliga fallen som han varit med om. Kevin McGrath är ett unikt medium.

H. F. HUTSON

JACK

Jag är djupt tacksam till Janet, min kära hustru, för att hon har stått ut med en sådan bisarr make i tjugosju år och för de många timmar hon avsatt medan denna bok förbereddes och skrevs färdig.            

Stort tack också till Grethe Sonnenburg, Frank Hutson, Margaret Owens, Lisa Birchall och Sue Ellis för deras ovärderliga stöd och för alla personer som varit snälla och delat med sig av sina övernaturliga upplevelser.

Tack också till SOCIETY OF THE INNER LIGHT i London, och till tidningen The Psychic News.

 DEDIKATION

En särskild dedikation till min far och två djupt älskade kvinnor, min mor och min kära fru Janet.

Till alla mina själsfränder – jag hoppas att mitt spiritistiska uppdrag som jag berättar om på sidorna i denna bok,  kommer att ge en tydligare insikt i livets komplicerade väv som vår universielle fader ständigt väver för att själen ska utvecklas.  
 

FÖRSTA KAPITLET

 Mitt spiritistiska uppdrag började med ett mycket intressant familjeträd som har sitt ursprung på kontinenten. De olika rötterna kommer från min mor, Catherine Soderberg, vars far var svensk och mor irländska. Hon i sin tur hade förfäder med norskt, franskt och irländskt ursprung med efternamnen Buenberg, Laurent and Cavanagh. Båda hennes föräldrar var katoliker och bodde i Liverpool.

Hennes far var en lugn, arbetsam och intelligent man som först arbetade som skeppssnickare och sedan ägde en blomstrande tobaksrörelse. Min mormor arbetade deltid hos släktingar som ägde ett pensionat där utländska sjömän tog in.

 Min mormor råkade också ha starka sympatier för de irländska katolikerna. Det förstod jag från min mor som kom ihåg hur hon väntade vid vägkanten och nästan orsakade slagsmål när hon glatt kastade in den irländska flaggan i marschen.

 Tråkigt nog dog min mormor  av en hjärnblödning när hon var fyrtio år gammal. Min morfar dog inte långt efteråt av lunginflammation. Min mor fick då bo hos släktingar i Liverpool och träffade sedan min far då hon var på besök i Warrington. De vigdes i Warrington på hennes tjugoettårsdag.

Mina föräldrar flyttade flera gånger under de första åren av sitt äktenskap. Till slut slog de sig ner i nytt hus i ett kommunalägt  bostadsområde som hette Dallam i utkanten av Warrington, en småstad belägen mellan Manchester och Liverpool. Deras första barn, Monica, var bara två år då hon i magsjuka. Min bror Philip föddes två senare.

Min far, som också var döpt till Philip, var född i Warrington. Båda hans föräldrar var irländska katoliker. Han arbetade som riggare i unga år och var med i RAF under andra världskriget. Jag är stolt över hans fem medaljer som hänger på väggen i min hall. Efter kriget fick han anställning av kommunen som vägarbetare och mina föräldrar flyttade in i ett gammalt fallfärdigt radhus mitt i Warrington, med adressen Elizabeth Street 13.

Jag gjorde min andliga entré på jorden den förste augusti, 1946, klockan 8 på Warrington General Hospital. Denna inkarnation valde jag under vägledning av de tre medlemmarna i min andliga hjärntrust som utsetts att vara mina andliga ledare. Den irländska barnmorskan föreslog att jag skulle döpas till Kevin efter ett av de tidiga irländska helgonen. Detta var början på den andliga och spiritistiska uppgift jag blivit utsedd för.

Min första vinter var mycket sträng, faktiskt en av de strängaste detta århundrade, inte alls lämplig för mig, ett lejon som enligt astrologin styrs av solen och behöver värme. Jag är säker på att jag som spädbarn frös mycket under vintern som var början på mitt jordeliv.

Innan jag fyllde ett år, fick jag navelbråck och fick snabbt köras till sjukhus för att för första gången opereras. Vid tre års åldern lade mina föräldrar märkte till att jag hade ont i magen och min mor ringde omedelbart efter doktorn när jag blev sämre. Doktorn konstaterade att jag hade bukhinneinflammation. Jag kördes i ilfart till sjukhuset och föll snabbt i koma. Prästen tillkallades och jag fick sista smörjelsen.

Just den dagen råkade en annan pojke med samma åkomma ha blivit inskriven på avdelningen. Doktorn sa att en ny medicin hade getts till honom med gott resultat och han hoppades att den skulle kunna fungera på mig och skulle vilja pröva den. Jag blev snabbt sämre men medicinen verkade och jag tillfrisknade snabbt. Jag vet nu att det är vanligt att nära-döden-upplevelser, fast de är dramatiska, öppnar upp de psykiska sinnena. Denna dramatiska episod var en del av Guds plan inför mina uppgifter i framtiden.

Jag var fem år gammal när min syster Angela föddes. Hon blev min pappas ögonsten. Han hade väntat på en flicka ända sedan min syster Monica hade dött.

 Jag kommer tydligt ihåg huset i Dallam-området. Det var mycket spartanskt och kallt. Det fanns varken mattor eller tapeter. Sovrummet var alltid mycket fuktigt och jag hade ofta luftrörskatarr som barn.

När jag växte upp kände jag mig ofta dragen till bin, insekter, fåglar och framförallt till katter fast jag hade en aning respekt för hundar. Jag älskade hundar men höll mig på avstånd. När jag var sex år gammal hade en stor svart blandrashund hoppat på mig från en trädgård i närheten och bitit mig ordentligt i benet. Det fanns många sådana lösspringande hundar i området. Jag gick aldrig fram till dem om jag inte visste att de var snälla. Jag hade ett slags inneboende känsla för vilka hundar som hörde hemma i denna kategori.

Jag kommer ihåg när jag var sex år gammal och gick omkring på ängarna i närheten och nyfiket undersökte området invid kanalen. Min far kom cyklande med vår blandrashund Rex. Det var ett mycket trofast djur trots att det fick stå i en smutsig liten hundgård och aldrig fick komma in i huset vilket jag aldrig kunde acceptera. Efter att först ha blivit ordentligt utskälld, tog min far av sig livremmen som hade ett enormt spänne och slog mig då och då medan jag skyndade hem. Jag kommer ihåg att jag duckade men slagen träffade mig i huvudet och det gjorde ordentligt ont. Denna bestraffning är något jag aldrig glömde – jag visste att jag inte hade gjort mig förtjänt av den.

När jag nyligen pratade om den här händelsen med min mor, svor hon på att min far aldrig hade gjort henne illa och avfärdade lätt agan som jag hade fått utstå. Det enda som hade krävts vid tillfället var att min far hade förklarat för mig vilken fara som kanalen innebar. Han hade inte behövt slå mig men för honom var det enda alternativet. Jag var mycket arg över händelsen och var förbittrad på min far lång tid efteråt.

Från mina unga år, kommer jag ihåg korta stunder av den inre tillfredsställelse som insekter och fåglar gav mig. Jag var så lycklig när en fjäril satte sig på mig eller när en sångfågel inte flög sin väg när jag kom närmare utan lät mig lyssna på sin vackra drill. Jag kände mig också trygg när jag var omgiven av de stora träden i skogarna som fanns i närheten. Jag bestämde att jag ägde alla vackra spindlar i vår trädgård och gav dem namn och pratade med dem när de kröp in i sina spindelnät.

Följande år valde ett par bruna möss att slå sig ner längst ner i vår trädgård. Jag var överförtjust när jag upptäckte att de valt just vår trädgård och i nästan en hel vecka lyfte jag på stenen och tittade på deras ungar. Men min glädje förbyttes till sorg när jag kom hem i slutet av veckan. Min mor upplyste mig helt sonika att hon hade upptäckt boet och hade bett min far att lyfta ut mössen och avliva dem. Jag var förtvivlad och det som gjorde det ännu värre, var att de inte kunde förstå att jag brydde mig så mycket om mössen. Jag tyckte inte att mössen hade gjort något fel, de var bara söta och hjälplösa. Men det tyckte däremot inte mina föräldrar.

Längre fram på sommaren upptäcktes ett getingbo vid en ligusterhäck i trädgården. De svärmade glatt in och ut från sitt bo under dagen. Jag tyckte mycket om att titta på dem men då min mor upptäckte detta ”VE OCH FASA” bestämde hon sig för att hälla blekningsmedel i deras lilla bo. Jag blev panikslagen och för att bevisa att de inte var farliga, låg jag med huvudet vid ingången till deras bo i en hel timma. De vällde ut i en jämn ström, gick på mitt ansikte och jag blev inte stucken en enda gång. Min mor gav med sig. JAG HADE RÄDDAT DEM!!!! Jag tackade getingarna för att de hade hörsammat min begäran att uppföra sig väl.

Den materiella världen existerade i högsta grad och mina föräldrar tyckte att jag brydde mig för mycket om ohyra, för jag gjorde mitt bästa att rädda både sniglar förutom getingar och möss. Min mor envisades med att hälla salt över dem, men för mig var de levande varelser. Alla andra tyckte att de var äckliga. Visste kan de ställa till problem, men jag kände att de var del av Guds skapelse och förtjänade att få leva. De hade inte bett om att få komma till världen.

Lejonet tycker inte om att bli försmått. Ett minne från mina tidiga år har bitit sig fast. Det var under de årligen återkommande festligheterna, ”Promenaddagen”, när lokalbefolkningen – både vuxna och barn – går igenom staden med baneren från sina respektive kyrkor. Jag var nu åtta år gammal och detta var min första promenad och jag skulle gå tillsammans med övriga elever från Det heliga hjärtats småskola.

Det var brukligt att släktingar och grannar stod vid vägkanten och stoppade pengar i barnens portmonnäer medan de gick. Alla andra barn i tåget hade sina portmonnäer fulla med slantar men min var tom. Jag kände mig så olycklig att jag faktiskt knackade på hos några grannar och fräckt nog bad om några slantar. Det var en mycket sorglig upplevelse.

Min mor hade aldrig mycket pengar. Min fars lön hörde till de lägsta och hon sydde alla våra kläder när vi var små. När jag var åtta år tog min mor med sig mig och Philip till släktingar som bodde vid Wirralkusten. Hon visade oss hur man plockade musslor och  tog oss också med på bussen till Fleetwood för att tigga fiskarna efter krabbor som hon stoppade i väskan för att ta med hem.

En dag smet en stor halvdöd krabba medan vi satt i bussen på hemvägen. Den kröp upp på hatten på en man som satt i sätet bredvid och slog sig ner där. Han lade inte märke till det eftersom han sov. Hela bussen skakade av skratt. Hon fick snabbt tag på krabban och stoppade tillbaka den i kassen. Den skulle till grytan. Stackars varelse. Det var inget jag kunde göra åt saken.

För att hjälpa till med hushållskassan höll min far sig med kycklingar i trädgården. Mina föräldrar envisades med att skicka iväg mig till grannarna och be om potatisskal. Dessa kokades och mosades för att bli  mat åt kycklingarna. Jag skämdes när jag ringde på hos grannarna men jag var tvungen, för jag hade fått en örfil om jag vägrat.

Jag kommer särskilt ihåg ett hus som jag besökte där en av sönerna aldrig missade ett tillfälle att förödmjuka mig och  få mig att känna mig löjlig. En dag påminde jag honom om att hans pappa var sopgubbe och varje dag hämtade folks potatisskal. Han retade mig aldrig mer. Mitt påpekade hade varit den  effektivaste avskräckningsmetoden.

I januari det här året hade min mor åkt in på sjukhus för att opereras för framfall. Hon skulle vara borta i två veckor. Efter middagen en kväll i slutet av andra veckan kikade jag ivrigt ut genom fönstret när hon plötsligt dök upp vid grinden tillsammans med en granne som bar hennes resväska. Mitt hjärta dunkade av förtjusning. Jag älskade henne så mycket. Känslan av lättnad över att vara så nära henne igen var obeskrivlig, en upplyftande upplevelse som tyvärr inte återkom så ofta under mina första barndomsår.

Det var mitt i vintern 1954 som jag hade min första ”ut-ur-kroppen-upplevelse. Jag var en typisk odåga och åkte kana på isen på skolgården i full fart. Plötsligt tappade jag balansen, gled in i en mur och föll raklång omkull och slog i huvudet. I nästa ögonblick höjde jag mig ovanför min kropp och såg hur de andra barnen samlades omkring mig och försökte väcka mitt fysiska skal.

Jag kommer ihåg händelsen med blandade känslor – jag var både förvånad och rädd – men också på något underligt vis upprymd och upphetsad. Jag måste ha svävat 5–6 meter upp i luften men så snart jag började tänka på min kropp, for jag snabbt tillbaka in i den och återfick medvetandet när två kompisar daskade mig i ansiktet. Priset jag fick betala för mitt äventyr var en bultande huvudvärk som varade resten av dagen

Vid själva händelsen förstod jag inte att det var en ut-ur-kroppen-upplevelse och mina skolkamrater kunde inte förstå när jag senare berättade om min lilla resa. Jag var så full av upptåg i småskolan. Det förvånar mig att jag överhuvud taget tog till mig någon som helst undervisning.

Den examen engelska skolbarn tar vi elva års ålder för att läsa vidare, tog jag när jag var nio eftersom min födelsedag inföll på sommaren. Jag fick höga betyg och började vid läroverket när jag var nio. Det bestämdes då att jag skulle gå i en katolsk skola men tyvärr bodde vi nästan två mil därifrån. Min mor hade egentligen inte råd med bussbiljetten, så skolstyrelsen gick med på att jag placerades i Thomas Botelerläroverket där jag hade hört att katoliker inte välkomnades med öppen famn men åtminstone tolererades. Det var en skola som tillhörde engelska statskyrkan

Mitt nionde år började lida mot sitt slut och jag kom ihåg att det ständigt var kallt i vårt hus. Min bror och jag sov i samma smala säng. Han låg vid huvudändan och jag vid fotändan och över oss hade vi en gammal soldatrock. Eftersom min bror var starkare,valde han axelpartiet och jag fick nederdelen som var tunnare. Han hade sina fötter i mitt ansikte och de luktade inte särskilt gott men rocken var åtminstone någorlunda varm.

Min mor tyckte aldrig att det var nödvändigt med näsdukar för jag torkade ständigt näsan mot rockärmen  som alltid glänste. Jag hade alltid hål i skorna och tre eller fyra lager med kartong inuti som aldrig höll. Ibland blödde mina fötter i timmar eftersom jag ofta gick de tre–fyra kilometerna till skolan för att spara de två pence som min mor gav mig till bussbiljetten. Jag sparade pengarna för att köpa tomtebrus som jag tyckte mycket om. Jag fick ingen veckopeng och mitt största nöje, som var att springa omkring i naturen, var som tur var gratis.

Vid den här tiden ökade den övernaturliga aktiviteten i vårt hem, det var fotsteg, röster, knackningar, starka dofter och föremål som mystiskt försvann och dök upp igen. Det här hände hela tiden och min mor blev ganska van vid det. Hon accepterade det eftersom hon visste att orsaken var min far som var ett naturligt medium.

Det var när jag fyllt nio som jag började se färger runt folk, vilket förstås var deras auror. Jag tyckte att det var en mycket spännande upptäckt. Jag kände också en lugnande värme när jag kände mig ensam och ledsen. Det var först senare som jag förstod att min tidiga sammandrabbning med döden när jag var tre hade öppnat mina andliga centra och gjorde att jag kunde läsa de auror som omger alla levande varelser och också var medialt mottaglig för den andevärlden.

Under sommarlovet det här året, var jag med om en intressant spiritistisk upplevelse. Vår familj åkte på semester till min faster Ella i St. Albans i Hertfordshire. Jag kommer ihåg att jag såg fram emot resan och att det var ett trevligt ställe. Jag trivdes men tyvärr dröjde det inte längre förrän jag fick reda på hemliga saker om min faster Ella.

Det fanns rum i huset som alltid var låsta. En morgon råkade jag sluta ögonen och såg framför mig flera flaskor sherry som var gömda i lådor och skåp. Jag nämnde det för min mor och tänkte inte mer på saken. Nästa dag frågade jag faster Ella varför hon hade alla dessa sherryflaskor i skåpen. Min faster gav mig en lång underlig blick.  På tredje dagen av vår semester vände hon sig mot min mor och sa, ”Jag tror att det är dags att Kevin åker hem. Jag tror att det är bäst för oss båda. Jag känner mig obehaglig till mods när han är här.” Jag protesterade men sattes på bussen tillbaka till Warrington och det visade sig bli en mycket lång resa.

När sedan min mor kom hem, berättade hon att faster Ella hade upplyst henne om att hon alltid hade tyckte att jag var ganska underlig. Hon bekände också för min mor att hon drack och gömde sherryflaskorna som jag hade sett genom klärvoajans. Längre fram fick jag veta att hon drack för att döva det lidande hon fick utstå på grund av att min farbror behandlade henne hårt. Detta var troligen första gången som mina sinnen som medium öppnades – kanske utom kontroll men jag förstod att jag visste saker som jag inte skulle ha vetat. Vid eftertanke, om jag hade varit mognare, skulle jag ha tigit men vid den åldern förstod jag inte bättre och var inte medveten om att det var en svår situation.

I tredje klass var den yttersta utmaningen för pojkarna att klättra upp i kyrktornet på  stegen som hade 46 cm mellan ribborna. Ingången till kyrkan låg nära och bekvämt intill skolan. Jag fick en plötslig idé att anta utmaningen.

Vid lunch en dag smet jag in i kyrkan och hittade dörren som ledde upp i tornet. Jag bestämde mig för att förse mig med några av ljusen som var placerade vid statyn framför Jungfru Maria för att kunna lysa mig fram när jag väl var inne i trapphuset. Jag skulle då tryggt kunna fortsätta upp till spiran.

Jag tog mig lyckligt och väl upp och upptäckte att utsikten mot vägen var helt fantastisk. Jag hade ingen aning om att kontorspersonalen på Crossfields Soap Company på andra sidan vägen tittade ut genom sina fönster och såg hur jag hängde in och ut genom pelarna längst ner vid kyrkospiran. De ringde omedelbart brandkåren och polisen.

Rektorn, Mr Donlevy, tillkallades. I nästa ögonblick kommer jag ihåg hur han röt åt mig nerifrån marken att komma ner. Jag lydde så snabbt jag kunde. När jag var nere på marken igen, sa jag till honom ”Det var inte lätt att klättra, sir.” Rektorn såg inte särskilt nöjd ut. Hans ögon avslöjade att ett straff väntade. Han släpade iväg med mig till sin expedition där jag fick en ordentlig omgång med käppen. Det som gjorde största intryck på mig var att jag inte fick stryk för all uppståndelse jag orsakat utan huvudsakligen för att jag stulit ljusen från Jungfru Maria-statyn. Jag tyckte att denna ologiska bestraffning var en typisk reaktion från en katolsk rektor som upprätthöll sin traditionella tro: jag hade syndat svårt. Jag har sedan bett vår himmelske Fader om ursäkt för händelsen och är säker på att han har förlåtit mig eftersom jag bara stal två ljus.

Under det sista sommarlovet innan jag började i läroverket, drogs jag och några andra slynglingar mot en oemotståndlig lekplats som var tippen som tillhörde den amerikanska militärbasen i Burtonwood, bara några kilometer hemifrån. För att komma fram till den här speciella tippen, var man tvungen att ta sig förbi många hinder, järnstaket, en järnvägsbank, järnvägsspår, en strid och bred bäck (över den fanns ett stort  gjutjärnsrör varifrån långa piggar stack ut). Jag brukade springa över den utan att bekymra mig det minsta om farorna. Ett fält fullt av komockor utgjorde det sista hindret innan vi var framme vid själva tippen.

Det var en underbar känsla att rota igenom alla militärsaker och gamla uniformer. Jag valde med omsorg ut en och på hemvägen tillsammans med de andra ungarna, hade jag förvandlats till en officer med en på tok för stor amerikansk kaptensuniform full med gradbeteckningar. Byxbenen, som jag hade vikt upp, släpade runt mina ben och gjorde att jag nästan ramlade men jag kände mig triumferande  när jag kom hem. Men den känslan försvann snabbt för lukten från tippen avslöjade mig.

Min fars reaktion var att ge mig en omgång stryk. Han var en storvuxen man, 190 cm lång och vägde 100 kilo, och han hyste inga betänkligheter över att använda sina händer. Det var ingen tvekan att han hade medial begåvning men när det gällde insikt i min smärta, verkade han helt omedveten, eller visade åtminstone inte att han kände något.

Kanalen i närheten var också lockande och jag brukade simma naken i den. Det kostade inget och alla barn gjorde det. Det var egentligen farligt och ohälsosamt att simma där och vi utsatte oss verkligen för dödsfara för det gick rykten om att folk kastade sina döda husdjur i den. Vattnet var mycket smutsigt men jag älskade att simma och bada. Eftersom jag inte hade några fickpengar kunde jag inte gå till simhallen. Tyvärr satt lukten från kanalvattnet kvar på kroppen och jag brukade få en omgång stryk när jag kom hem.

En lördagsmorgon under sommarlovet kom Michael Littler, en av mina kompisar hem för att hjälpa mig med att städa ut kycklingburarna och samtidigt passa på att äta från de stora buskarna med björnbär och loganbär som växte längst ner i trädgården.

Vi var snart färdiga med våra sysslor och satt i köket med varsitt glas mjölk. Min mor kom just hem från slaktarn och ställde en stor påse med tjurögon på bordet. Hon hade köpt dem för att koka och pressa som hon skickligt gjorde med hjälp av två tennfat och ett stort platt strykjärn. Slutprodukten var en flödande ström av smörgåsar som jag själv inte tyckte om men det var inte mycket att välja på när maten serverades.

Min mor sa några ord till oss och gick ut i hallen för att hänga upp sin kappa. Michael kunde tyvärr inte motstå frestelsen att kika i påsen och lyckades välta omkull den så att alla ögonen rullade över köksgolvet. Det var en otäck syn för det såg ut som om några av dem stirrade rakt på oss. Michael bleknade och försvann snabbt ut genom köksdörren.

Jag kommer ihåg att jag argt ropade resignerat efter honom, ”Mike, ditt svin, stick inte. Du vet att jag får skulden!” Just då kom min mor tillbaka och såg röran och blev mycket arg. ”Plocka upp allihop snabbt innan de torkar”, sa hon. Det var ett högst otrevligt arbete. Hon kokade dem samma kväll. Michael visade sig inte på några månader – vi blev aldrig lika goda vänner igen och jag var på köpet tvungen att äta slutprodukten under den kommande veckan.  

Page last updated May 21st 2004 ®© protected

  For all your map needs go to www.gotrekkers.com www.terranovamaps.com www.intercitymaps.com